En annan udda sak

Det tänkte jag på igår. Jag behöver inte anstränga mig för att prata och göra mig förstådd på engelska - här är det svenska som gäller. Vilken lättnad det är att använda ett språk som man helt och fullt behärskar!

Jag ska göra en lista på positiva versus negativa saker om Sverige i jämförelse med Indien; för att verkligen få ordning på tankegångarna. Kanske delar jag med mig av den...

Att vänja sig vid den svenska vardagen igen...

Det går fort. Jag har redan vant mig vid tystnaden, att kunna dra djupa, friska andetag ända från lungorna och dricka kallt vatten från kranen. Och varmvattnet i duschen som inte behöver fyllas på i en hink och hällas över en med en skopa. Vi har det väldigt bra i Sverige. Jag är glad att vara hemma igen.

Jag väntar på att alla svåra intryck ska börja välla över en, men det har inte skett än. Jag har inte gråtit, vilket jag trodde att jag skulle göra. Kanske behöver jag längre tid att smälta allt, att få distans till det svåra. Kanske är man på något sätt härdad över de svårigheter man har sett - jag både hoppas och inte hoppas på det sistnämnda. För att vara en bra socionom måste man kunna känna, allra mest sig själv. Bara då kan man växa.

Jag har känt mig väldigt välkomnad hem av alla - av Kexet, familjen, vännerna... och så av Mischa. Min lilla kisse. Det känns bra att vara saknad.


Jag och min finaste Madde på min födelsedag =)

Hemma

Nu står jag åter på svensk mark igen. Jag har varit hemma i några timmar och har hunnit njuta av både film och påskägg. Skönt att vara tillbaka! =)

Hemresa

Imorgon aker jag hem till Sverige igen. Resan ar over snart. Kanns konstigt, som jag har namnt tidigare i atskilliga inlagg. Idag agnas dagen at packning och sista forberedelser infor hemresan. Vi ska ocksa ha avskedsfest hos Lakshmi ikvall. Vissa aker namligen hem idag. I morgon formiddag kommer jag att sitta pa en skonhetssalong hela dagen for att bli vacker.

Nasta gang vi hors blir nog
nar jag ar tillbaka hos er pa andra sidan jordklotet.

For sista gangen sager jag:

Namaste!

Sista återvändandet till Pune

I morse klev jag av tåget för sista gången här i Pune. Det är sorgligt. På torsdagkväll kommer vi att lämna Pune för gott (för den här gången) och åka hem. Känslorna går upp och ned. Jag är glad att vara tillbaka här - Pune har ju varit mitt hem i Indien i 3 månader. Samtidigt känns det sorgligt att lämna detta snart och å andra sidan känns det väldigt skönt att veta att Sverige väntar på mig inom kort. Allt kommer att brista för mig när jag kommer att se Kexet på Arlanda. Alla intryck kommer att ta en tid att smälta. Och jag tror att jag kommer att sova en del. Sova ikapp all utmattning härifrån.

Men... Hyderabad var bra. Vi besökte en organisation som heter Henry Martyn Institute och som arbetar med att lösa olika konflikter som kan uppstå mellan religiösa grupper. Vi fick besöka olika moskéer och tempel, bevittna olika cermonier och ha lektioner i HMI:s arbete samt om de olika religiösa grupperna de arbetar med. Det var intressant på olika sätt, men min hemlängtan satte sig för cirka 2 veckor sedan så jag hade ändå en viss svårighet att befinna mig i nuet de sista dagarna. Igår hade vi en hel shoppingdag avsatt på schemat så det blev en del av den varan med, till nackdel för Kias plånbok. Men men... hur många fler gånger kommer jag att besöka Indien? Även om man tänker att man ska återvända så är det ju inte säkert att det blir så; det finns så många vackra platser i världen som jag vill få upptäcka.

Nepp, ska skriva ut de sista rapporterna nu och sen blir det en fika på favoritfiket (Café Coffee Day) här =)

Ta hand om er, mina kära!

Namaste!

Födelsedagsfirande

Idag har man blivit födelsedagsfirad, minsann. Japp, nu är man 26 år. Tiden rinner iväg och jag blir ännu mer stressad nu. Alla resor, remember..?

Jag har dock haft en underbar födelsedag. Blev väckt i morse med sång och presenter på sängen av en leende Madde och dagen har kantats av gratulationer, kramar och massa mys i värmen och under lektionstid. Nu på kvällen är jag precis hemkommen från en trevlig middag på Hard Rock Café. Så nej, jag kan absolut inte klaga.

Nu ska jag överlämna denna dator till en väntande Nina så jag avrundar lite snyggt här.

Namaste!


Art Therapy

Praktiken fortsätter sin gilla gång. Idag har vi haft Art therapy - det var givande men även känslosamt. Vi fick rita och måla terapeutiskt. Orkar inte dra hela dagen i detalj nu, men det var väldigt givande i alla fall.

I morgon åker vi till Hydrabad för att vara där en vecka - och när vi kommer hem är det ca. 4 dagar kvar till hemkomsten. Det är helt vansinnigt att det snart redan är slut. Jag kom ju nyss, tiden har gått så himla fort...

Nepp, blir ett kort inlägg idag, ska upp till lägenheten och tvätta och packa inför resan imorgon.

Ta hand om er så hörs vi när vi hörs!

Namaste!

The King's Speech

Tidigare i veckan var vi på bio igen och såg The King's Speech. Jag tror att den visas/har visats i Sverige med nu under våren. Hur som helst, den handlar om George den VI som har talsvårigheter; han stammar och kan inte hålla tal inför nationen. Hans fru letar efter en talterapeut och blir rekommenderad en man som inte direkt har kungliga manér. Men hans terapisessioner blir något annorlunda än vad kungen är van vid och tillsammans börjar de en humoristisk resa tillsammans.


Trailer - The King's Speech

Vad tyckte då jag om filmen? Riktigt bra! Den var rolig men utspelas också under en tid och en plats (England) som faschinerar mig mycket. Betyg: 4 Kior av 5 möjliga!

Reiki

Idag har varit en spännande och ovanlig dag. Vi har nämligen fått prova på Reiki vilket innebär att man rensar ut kroppen på dåliga energier och tillför nya, bättre energier. Låter helflummigt, jag vet. Men man blir väldigt avslappnad.

Vi fick börja med att först lägga ut våra täcken och kuddar (som vi hade med oss) för att sedan lägga oss ned; koncentrera oss på andningen och försöka rensa ut alla tankar. Vi skulle bara vara med oss "själva". Därefter fick vi ligga på det sätt som kändes allra bekvämast; under tiden gick man ut två och två för att få en egen session hos Reiki-intruktörerna. Jag somnade såklart medan jag väntade. Jag blev försiktigt väckt och fick även hjälpa intruktören att väcka Madde. Tillsammans gick vi ut till ett annat rum där vi fick sätta oss på en varsin stol. Blundandes och med händerna hållandes i olika positioner fick vi sitta där medan instruktören vidrörde oss vid huvudet och gjorde en massa ljud för att "öppna" auran man har omkring sig. Jag kände en innerlig hetta i händerna, nästan elektrisk. I nästa stund får jag ett av mina vanligt återkommande yrselanfall och jag måste lägga mig ned på golvet. Jag kan inte fästa blicken, det snurrar i huvudet och ringer i öronen. Jag återhämtade mig rätt snabbt dock och instruktören hjälpte mig att dricka och sedan "stängde" hon min aura igen. När jag kom tillbaka till de andra fick jag dricka mycket vatten och lägga mig ned för att vila igen.

På eftermiddagen hade vi lektion i hur man utför Reiki på sig själv och även på andra. Det var en riktigt rolig erfarenhet och i morgon kommer vi att få vidareutveckla det vi lärde oss idag. Det ska verkligen bli spännande!

Namaste!

Black Swan

Förresten, i förra veckan var vi på bio och såg filmen Black Swan. Filmen handlar om en ung kvinna vid namn Nina som dansar balett. Hon önskar hett att bli tillsatt som huvudrollen i balettstudions nya uppsättning av Svansjön. Samtidigt börjar en ny ung talang på balettstudion som konkurrerar om huvudrollen. Mystiska saker börjar hända och Nina ställs inför flertalet oförklarliga situationer... Vad är det som händer egentligen?


Black Swan

En psykologisk thriller/rysare som är värd att se, tycker jag, särskild om man gillar dansfilmer!
3 Kior av 5!

Två bonusdagar + Organisationer

Igår eftermiddag fick vi veta att vi har ledigt både idag och i morgon på grund av att Art therpy-tanten ligger magsjuk just nu. Det är jättetråkigt, men jag kan ändå inte låta bli att njuta av två lediga dagar. Välbehövliga, måste jag säga. Art therapy-dagarna har istället blivit förflyttade till slutet på veckan och innan helgen, på torsdag, ska vi få delta i något som heter Reiki. Jag har ingen aning om vad det innebär riktigt så det ska bli väldigt spännande att få uppleva.

Under förra veckan, efter att vi hade kommit hem från Gram Mangal, så var vi på Red light district och besökte organisationen Saheli Sangh. De arbetar med att förbättra situationen för prostituerade kvinnor och att förebygga deras psykiska och fysiska hälsa genom att till exempel ge dem möjlighet att få gå på hälsoundersökningar och ha tillgång till gratis kondomer. Det är svårt att förstå hur organiserad prostitutionen verkligen är - hur det i flera led kontrolleras och svårigheten för kvinnorna att komma därifrån. Vi fick promenera i området och se hur hårt sminkade kvinnor stod i grupper längst gatan; hur män stod en bit bort och antingen "vaktade" dem eller var potentiella kunder. Vi fick också kliva in på en bordell och prata med kvinnorna där. Exploateringen av kvinnorna i Red light är fruktansvärd. Vissa kvinnor säljs redan som barn av sina familjer för att hållas inlåsta tills de är vuxna nog att börja "arbeta". Orättvisan, förnedringen och bristen på kvinnors värde här får mig verkligen att se rött.

Nästa vecka åker vi till Hydrabad - en lång tågresa blir det - för att besöka en organisation som heter Henry Martin Institute. Och veckan efter åker vi hem. Tiden går fort, alltså. Jag längtar hem. Men ändå ser jag fram emot de saker som vi har kvar att göra.

Namaste!

Livet stressar

Jag såg att flertalet gamla vänner har flyttat utomlands eller är ute och reser precis som jag - och trots att jag faktiskt själv inte är hemma i Sverige utan njuter av en helt unik resa så blir jag stressad. Det är så mycket jag vill hinna se i livet, så mycket jag vill uppleva innan jag stadgar mig. Och visst, man kan resa, bo på andra platser, även när man har fått barn och så vidare. Men då kan man inte osjälviskt resa runt; det blir andra typer av resor och det är inte lika själovklart att kasta sig ut i det okända med tanken; "Det löser sig".

Åka till Australen, bo i London ett år, bila genom USA och Storbritannien, jobba på Irland. Ja, det är mycket jag drömmer om och vill hinna med. Men allt är möjligt... vem vet var man befinner sig om två år?

Bilder Gram Mangal


Jag står vid den forsande bäcken. Vattnet var väldigt varmt. Här tvättar staminvånarna sina kläder.




Solnedgång.


Forsande vatten.


Madde är glaaad!



En kvinna och hennes barn som bodde i byn.


Ingången till vårt rum som jag delade med Madde, Amanda, Suada och Daniel.


Jag sov i underslafen.


Matilda ligger i sängen och ser nöjd ut.


Hela det glada gänget.


Vi besökte skolan för tribalbarnen och de hade dekorerat utanför med stenar och annat.




En söt pojke jag lekte med.


Jag byggde en kyckling.




Ingången till skolan.


Vi åkte till en annan skola för äldre barn.


Jag med en liten söt tös.




Barnen dansade för oss.




Dagen därpå fick vi rita tribalteckningar.




Vi fick se hur man gör.



'
En färdig Warli-målning.


Detta är Punam och Swapniel. Vi bodde hos deras familj en natt.


Madde, Daniel och Rorhidas posar. Rorhidas var storebrorsan i familjen.


Förstår ni att de gör sprit av det här trädet?



Det är alla bilder för idag!

Namaste!

Skärpning

Inga kommentarer på två dagar. Nu blir jag besviken!

Ett moment

När jag, Emma och hennes syster Ida flög till Goa försvann vårt bagage och vi fick bege oss havt trötta, halvt äckliga till Palolem utan packning. Vi blev tilldelade en stuga vi skulle bo i alla tre de första två nätterna. Sura över att inte kunna duscha gick vi ned till stranden för att ändå få i oss en bit mat. Restaurangen hade ställt fram bord och bekväma stolar i sanden och placerat ut tända ljus på varje bord. Ida var kvar uppe i stugan och jag och Emma satte oss och blickade trötta ut mot det brusande havet. Plötsligt gick strömmen. Det blev becksvart sånär som på de levande ljusen och man kunde följa eldskenet med blicken längst hela strandremsan då alla restauranger hade tända ljus på sina bord. Det var mållöst vackert. Jag lyfte blicken mot himlen och såg tusen gnistrande stjärnor på himlavalvet. Samtliga intryck - de tända ljusen, stjärnorna, kontrasten till mörkret och havets brus - fick all irritation över den försvunna packningen att försvinna. De enda tanken som fanns i huvudet var: "Jag kan inte fatta att jag är här".