Thane Bilder


Emelie, Emma och jag på tåget på väg till Thane. Inga lugna tågresor här inte. Det springer försäljare fram och tillbaka i de trånga gångarna för att sälja vatten, läsk, godis och annat.


Fläktarna i taket. Fönster och dörrar är öppna här med så det fläktar hela tiden.


Tågutsikt. Men Emma lyckades få ännu bättre bilder än jag så förhoppningsvis kan jag få dem av henne =)


På hotellrummet i Thane. Vi fick sova i RIKTIGA sängar, hade en varmvatten dusch och...


TADA - Toalettpapper! Detta är en lyxvara, så för det mesta får vi köpa in sådant själv. Förstår ni att toalettpapper är dyrare här än i Sverige. Man kan fundera på det bakvända (haha.. bakvända...) i situationen när man kan shoppa tröjor för typ 20 kr styck...


Utsikt från IPH:s terass.


Vi käkade massor.


Utanför IPH.

Det kommer fler bilder... promise...

Namaste!

Thane & Mumbai

Hej mina efterlängtade vänner!

De senaste två veckorna har jag befunnit mig på resande fot vilket har inneburit att jag inte har haft varken tid eller tillgång till internet i samma utsträckning som härhemma i Pune. Vi har varit i Mumbai och i en förort till Mumbai som heter Thane.

I Thane besökte vi IPH (Institutive psychological health) som arbetar med psykisk ohälsa, främst med sjukdomen Schizophreni. Som vanligt fick vi delta i lektioner och seminarier samt interagera med patienterna.

Det mest påtagliga under hela vistelsen var besöket på Mentalsjukhuset i Thane. Helt plötsligt var man tillbaka på 40-talets institutionsvård i Sverige och jämfört med IPH, som är en privat organisation, såg det statliga mentalsjukhuset helt annorlunda ut. Byggnaderna var slitna, människor gick omkring med tomma blickar. De hade behandling som terapi och medicinering i samband med utomhusvistelse, pyssel och trädgårsarbete.

Vi fick även uppleva en annan sak - en sak som upprörde samtliga av oss och som drev vissa av oss till tårar. En elchocksbehandling - ECT. Jag är medveten om att det förekommer i Sverige men att få se detta på nära håll - det var känslomässigt tungt att bevittna. Jag är dåligt insatt i ECT-behandlingar, jag har inte läst mer än de skräckexempel som media då och då belyser. Jag inser att jag borde läsa på mer innan jag dömer - ändock skrek hela min kropp att detta är oetiskt. Vi frågade faktiskt läkarna vad resultatet blev efter en sådan behandling. De berättade att patienterna blev lugnare och inte så uppspelta. Då kan man ställa sig frågan att för vem gör man detta egentligen - för patienten eller personalen?

När första veckan hade gått åkte vi vidare till Mumbai där vi bytte av med den andra gruppen (vi var indelade lägenhetsvis så när vi var i Thane första veckan, så var den andra lägenheten i Mumbai). Första natten blev dock något trång. Det hade blivit något missförstånd med bokningen så vi var nitton personer som sov tillsammans i två små rum. Men det gick bra - finns det hjärterum så finns det stjärterum, som man brukar säga.

I Mumbai var det enbart roligheter som väntade; vi shoppade, åt god mat och insöp kulturen. Jag gick mycket med prutarkungen Madde så vi köpte saker för huuur billigt som helst (eller sjuuuukt billigt, som Madde skulle säga).

Vi besökte en ö ute i Arabiska havet, kallad Elephant cave. Där fanns uthuggna grottor med statyer på hinduismens gudar. Grottorna var cirka 1000 år gamla men det är fortfarande oklart om hur de har byggts och i vilket syfte.

Sedan fick vi också möjligheten att besöka Asiens största slumområde, Dharavi. Emellertid blev jag migränsjuk när gruppen skulle åka, så jag bokade in mig ensam dagen efter. Slumområdet var riktigt intressant. Jag upptäckte själv vilka fördomar man kan ha om saker som man egentligen inte har någon kunskap om. Inget slumområde är det andra likt. Människor var stolta här - de arbetade, det fanns företag i slummen. De ideella organisationerna bedrev både skola och dagis. De vuxna fick möjlighet att lära sig engelska så att de kunde plugga vidare på universitetet. Självfallet finns det säkert kriminalitet i Dharavi med, men det var inte farligt att vara där.

Oj vilket långt inlägg jag har ordbajsat fram! Ni får ursäkta språket idag - huvudet har varit så fyllt av alla tankar och upplevelser så det är de jag har fokuserat på att få fram främst. Bilder kommer i ett annan inlägg!

Nu ska jag avsluta. Om min halsont har gett sig tills ikväll så blir det utgång här i Pune =)

Namaste!



Muktangan

Internetcafét är inte på min sida idag - jag hade skrivit ett milslångt inlägg om organisationen som vi besökte i veckan och så gick internet ner. All text puts väck. Suck...

Nåväl. I veckan besökte vi som sagt Muktangan som rehabiliterar olika typer av missbrukare; narkotika-, alkohol- och tobaksmissbruk. Vi har fått delta i lektioner och seminarier men har också fått träffa patienterna, bakat bröd med dem, deltagit i Art therapy (där de analyserar patientens målade bilder) samt provat på Yoga. Vissa saker är svåra att ta till sig; de kulturella skillnaderna blir tydliga i sättet de gör saker på och de arbetar mycket med familjestrukturen, eftersom mannen i Indien är överhuvudet och det till största dels är män som missburkar här (dock förekommer det att det vistas kvinnliga missburkare på Muktangan). Men det är väl det som är en utmaning i sig; att se skillnaderna och försöka förstå dem istället för att helt sonika bara förkasta dem. Hur som helst så har det varit intressant, även fast jag har missat två och en halv dag på grund av förkylningen.

Känns som texten jag skrev tidigare förklarade mina tankar mycket tydligare... Hmm...


Jag bakar bröd. Ägare av bilden: Muktangan.


Vi målar.


Och visar upp våra fina alster. (Jag målade en sommaräng för jag lääängtar efter svensk sommar!) Ägare av bilden: Muktangan.


Och vi visar våra kladdiga händer (man målar med fingrarna). Ägare av bilden: Muktangan.

Snart ska vi åka iväg och käka på Hard Rock Café. Kanske mina begär kommer att stillas något... Västerländsk mat... Mmm...

Namaste!

Lördag

En lugn lördag blir det för mig eftersom efterdyningarna av förkylningen hänger kvar. Trist, men sant. Flera av mina rumskamrater ska iväg för att förtära en köttmåltid och jag är måttligt road av att jag inte kan följa med. Jag har inte ätit kött på tre veckor. Och även om jag beundrar de som väljer att enbart äta vegetariskt kost så passar det inte mig. Tyvärr.

Igår sa vi hejdå till Resebyrån från h*******. Så får man inte säga men det känns sannerligen så när man efter fyra gångers besök med två-tre timmar långa vistelser inte kan få boka allt till en knapp veckas resa. Emma och jag bestämde sonika att göra det sista på annat håll; vi har två hotell kvar att boka - det ena i Varanasi och det andra i Goa.

Denna vecka har vi besökt en organisation som heter Muktangan och som arbetar med missbrukare. Kommer skriva ett ingående inlägg om det senare.

Nepp, nu blir det kväller!

Namaste!

Förkyld och dan

Ni ska veta hur mycket jag kämpade med det förra inlägget; dels att skriva det och sedan ladda upp alla bilder med det trögaste internet som finns. Men kul att många gillade det! =)

Här är det förkylt och dant i värmen, vilket är lite småjobbigt. Jag har varit sängliggande och orkelös i två dagar och bara efter att ha tagit mig ned till internetcafét (i en nedförsbacke) är jag alldeles vimmelkantig. Ska strax röra mig hemåt och bädda ned mig med min bok som jag för tillfället uppslukas av; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Om ni inte har läst den - gör det! Mina magrutor tordes börja synas snart efter alla fniss och skrattsalvor.

Angående skönhetsbehandlingarna jag gjorde så var de helt okej. Ansiktsbehandlingen var inte sådan jag är van vid i Sverige, men ändå helt okej. Vaxningen blev bra och fötterna godkända. Skönt att skämma bort sig lite ibland.

Nepp, ska bege mig hemåt nu!

Namaste!

Förra veckans organisationer

I tisdags åkte vi ut på landsbygden och besökte byn Ralegan Siddhi. Förr var byn fattig och inte särskilt välfungerade då det varken fanns medicinvård, skola eller tillgång till vatten. Byns manliga invånare hade stora alkoholproblem och kvinnorna ville ha en förändring. Anna Hajare var en man som tidigare bott i byn men åkt iväg och verkat som soldat när återvände till hembyn. Han insåg att det fanns mycket som behövde förändras och fick med sig kvninnorna i byn. De började med att upprätta enkla saker för att öka byns standard. Det första var att bygga ut templet. Sedan byggdes ett vattensystem och flertalet dammar för att tillvarata vattnet under regnperioden. Hajare arbetar mot korruption och följer de principer som Gandhi upprättade. Han tror på fred. I byn efterföljs till exempel inget kastsystem. Idag bor det 500 familjer i byn med totalt 2000 invånare. Byns tillvägagångssätt att öka standarden och välmåendet bland befolkningen har blivit en modell för andra byar. Genom att byn kan vara självförsörjande så har flödet ut till storstäderna minskat. Min uppfattning om byn är att den verkar ha utvecklats enormt under dessa år Hajare har verkat där; till att ha fri tillgång till vatten, skolor och så vidare.




















Vi besökte ett gigantiskt, heligt träd i byggden.










Amanda och jag.


Jag och Anna Hajare.

I onsdags åkte vi i en mindre grupp till Observational home for girls,
ett hem för flickor som är övergivna, har en konliktfylld relation till föräldrarna eller har en kriminell bakgrund. Hemmet etablerades 1933. Flickorna som bor på hemmet är mellan 7-18 år gamla. Här får flickorna utbildning och ett tryggt hem tills de som kan återvänder hem. Andra får fosterfamiljer eller forslas vidare till andra organisationer. Organisationen arbetar terapeutiskt med både flickan och i vissa fall med hennes föräldrar. Besöket på det här hemmet berörde mig djupt. De mindre flickorna var i stort behov av uppmärksamhet och närhet och de slogs nästan för att få vara nära en. En annan mindre trevlig sak som vi upptäckte var den hierarki som råder i det indiska samhället; i det här fallet även bland barnen. Ett äldre barn i gruppen hade i uppgift att diciplinera de andra barnen så att de höll sig lugna och lydiga. Detta var något som upprörde mig. Samtidigt måste man förstå hela den kulturella kontexten; varför gör ett barn så? Förmodligen har hon ju blivit upplärd att vara sådan. Lakshmi maam försöker ständigt lära oss att förstå varför saker händer härnere men att det inte betyder att man måste acceptera alla typer av beteenden. Men verklighetsbilden blir sannerligen en annan härnere; det finns andra typer av problem här. Av sekretesskäl togs inga bilder på Observational home for girls.

I torsdags fick vi besöka S.O.S. barnbyar (Balgram). Om jag någon gång har tvivlat på att pengar verkligen kommer fram till sådana organisationer så behöver jag inte tvivla nu. Det var den finaste hemmet vi har varit på. Byn upprättades 1964. Den första fanns i Wien i Österrike och dess grundare heter Dr. Hermann Gmeiner. På S.O.S. barnbyar i Indien finns 20 hus där det bor 9-10 barn i vardera tillsammans med en husmoder. Alla barn går i skolan - inte i byn men ute i samhället; det finns tillgång till medicinsk vård och bibliotek i byn. Ett barn måste vara under åtta år för att flytta in i byn; flickor får stanna tills de är 18 år medan pojkar endast tills de är 14 år. Även här erbjuds stöd och terapi för de barn som behöver det. Det finns även mycket aktiviteter i byn som barnen kan delta i, såsom dans och karate.




Staty av Dr Hermann Gmeiner


Leksaker vi köpte till barnen.









Vi lekte med barnen.





I fredags var vi på SOFOSH - en adoptivbyrå som ligger vid ett av stadens sjukhus, Sassoon. SOFOSH är en förkortning på Society of friends of The Sassoon hospital. Sjukhuset är statligt, men SIFOSH är en privat organisation. SOFOSH startades 1964 med tanken att socialarbetaren skulle fungera som en länk mellan läkare och patient. Organisationen delades in i två sektioner; en för adoption (som startades senare 1973-1974) och en för patientvård. Alla på adoptionsavdelningen är socialarbetare. Till adoptionsavdelningen kommer barn som blivit övergivna. Det råder ett enormt stigma mot de kvinnor som får barn trots att de är ogifta vilket medför att många barn överges. SOFOSH kallar barnens tillstånd för social sickness, eftersom de hamnar på sjukhuset av andra skäl än sjukdom. SOFOSH tillhandlahåller adoption för barnen, även till utlandet. Många av "deras" barn har hamnat i Sverige, exempelvis. Deras förutsättning är att adoptera bort barnen innan de har hunnit fylla fem år. Numera försöker de få barnen adopterade i Indien och adopterar endast barnen till utlandet som sista utväg, då de anser att barnen behöver stanna i sin kultur. De separerar aldrig syskon eller tvillingar. Patientvården startades för att fattiga människor skulle få tillgång till gratis vård. Vården omfattar alla - vuxna som barn.




Kvinnan vi pratade med.



Snurrigt värre

Jag hade tänkt förbereda ett genomgående inlägg om de olika organisationerna som vi har besökt denna vecka, men så glömmer jag alla anteckningar i lägenheten (sitter nu på internetcafét)... Suck! Trist värre! Men jag kan ju försöka berätta några skol-orelaterade saker istället.

Igår förmiddag åkte Emma och jag till resebyrån och påbörjade vår bokning på semesterresan som vi ska åka på under semesterveckorna. För tillfället har vi bokat en bilresa mellan Pune och Mumbai samt ett flyg mellan Mumbai och Varanasi - staden bredvid floden Ganges. Därefter har vi planerat att boka en nattbuss till Agra för att se Taj Mahal för att sedan åka till New Dehli med tåg. Därifrån kommer vi ta flyget igen till Goa för sol och bad. Vi har två veckors semester så det lär bli rätt intensivt men väldigt, väldigt roligt. När bokningarna är helt klara så ska jag berätta vad vi har tänkt göra på de olika platserna.

I morgon har vi halv skoldag (jag vet - en lördag!), på eftermiddagen ska vi boka färdigt semesterresan och sedan ska jag sätta mig på en skönhetssalong i några timmar för benvaxning, ansiktsbehandling och pedikyr. Lyx! 225 kr för samtliga behandlingar - helt sjuka priser härnere!


En helt orelaterad bild till inlägget. Eller ja... man vet ju inte hur skönhetsbehandlingar fungerar härnere.

Hörrni

Nu får ni börja kommentera! Annars tappar jag faktiskt lusten... =)

Trött

Idag har vi haft en lång dag med besök på ett barnhem för flickor. Jag är helt trött i huvudet och full med tankar och reflektioner så jag kommer att återkomma om besöket senare. Flickorna som bodde på hemmet var mellan 7-18 år och hade hamnat där på grund av kriminalitet, misshandel eller andra övergrepp. Barnen var antingen föräldralösa eller hade föräldrar som de var i någon form av konflikt med. Det var rörande att träffa dem. Men som sagt, jag återkommer när jag är piggare i huvudet.

Nu ska Emma och jag bege oss till Resebyrån och boka vår resa inför semestern. Vi kommer att fara runt en del, men även det kommer ni att få en tydligare redogörelse om senare.