En vecka har gått

Jag har inte haft någon skrivlust överhuvudtaget. Inväntar den där påtvingade känslan att euforiskt pränta ned allt vackert i mitt liv men den vill inte infinna sig (om den nu någonsin har gjort det vilket jag betvivlar).

Nej, men seriöst, jag är ganska glad faktiskt. Indien känns långt borta nu och jag sörjer inte min hemkomst. Indien var bra - den tiden det varade - men jag vill inte tillbaka dit. Inte nu i alla fall. Cornelia sa något klokt som jag har burit med mig sedan dess; "Jag är färdig med Indien". Och ja, precis så känns det. Livet går ju som väntat vidare liksom.

Jag har en uppsats att skriva också men motivationen ligger på nollpunkten just nu. Tänkte rota igenom gammal kurslitteratur efter användbara teorier och fundera vidare över mitt valda problemområde. Den största tröskeln för mig att överskrida är att bestämma mig för vad jag egentligen vill skriva om. Jag har för många val och för lite tid. För lite ork också faktiskt...

En annan udda sak

Det tänkte jag på igår. Jag behöver inte anstränga mig för att prata och göra mig förstådd på engelska - här är det svenska som gäller. Vilken lättnad det är att använda ett språk som man helt och fullt behärskar!

Jag ska göra en lista på positiva versus negativa saker om Sverige i jämförelse med Indien; för att verkligen få ordning på tankegångarna. Kanske delar jag med mig av den...

Att vänja sig vid den svenska vardagen igen...

Det går fort. Jag har redan vant mig vid tystnaden, att kunna dra djupa, friska andetag ända från lungorna och dricka kallt vatten från kranen. Och varmvattnet i duschen som inte behöver fyllas på i en hink och hällas över en med en skopa. Vi har det väldigt bra i Sverige. Jag är glad att vara hemma igen.

Jag väntar på att alla svåra intryck ska börja välla över en, men det har inte skett än. Jag har inte gråtit, vilket jag trodde att jag skulle göra. Kanske behöver jag längre tid att smälta allt, att få distans till det svåra. Kanske är man på något sätt härdad över de svårigheter man har sett - jag både hoppas och inte hoppas på det sistnämnda. För att vara en bra socionom måste man kunna känna, allra mest sig själv. Bara då kan man växa.

Jag har känt mig väldigt välkomnad hem av alla - av Kexet, familjen, vännerna... och så av Mischa. Min lilla kisse. Det känns bra att vara saknad.


Jag och min finaste Madde på min födelsedag =)

Livet stressar

Jag såg att flertalet gamla vänner har flyttat utomlands eller är ute och reser precis som jag - och trots att jag faktiskt själv inte är hemma i Sverige utan njuter av en helt unik resa så blir jag stressad. Det är så mycket jag vill hinna se i livet, så mycket jag vill uppleva innan jag stadgar mig. Och visst, man kan resa, bo på andra platser, även när man har fått barn och så vidare. Men då kan man inte osjälviskt resa runt; det blir andra typer av resor och det är inte lika själovklart att kasta sig ut i det okända med tanken; "Det löser sig".

Åka till Australen, bo i London ett år, bila genom USA och Storbritannien, jobba på Irland. Ja, det är mycket jag drömmer om och vill hinna med. Men allt är möjligt... vem vet var man befinner sig om två år?

Halsont

Det måste vara tradigt för er att läsa mina "sjuka" inlägg. Jag är ju sjuk för jämnan, typ. Det hinner vila med 1-2 veckors mellanrum innan det är dags igen. Jag säger då det - denna årstid är inte skapad för mig. (Men enligt Gud är jag skapad för den; mina rötter härstammar från nordligaste Finland. Hur tänkte han där egentligen?)

Förutom kylan så gillar jag vintern. Faktiskt. Det är skönt att sitta inne och titta på snön utanför. Mindre skönt är det att vara tvungen att bege sig ut i den. Men man kan ju faktiskt inte få allt. Så är det ju tyvärr.


Kolla hur stolarna ligger - man kan ju tro att någon har haft värsta rövarpartyt här utanför.

 

 

Slänger upp en helt omotiverad bild på mig från i söndags innan bion som inte har något med inlägget att göra. Eller ja, såhär ser jag ut när jag är frisk.


Snön som faller

Min stress har lagt sig lite för stunden så nu kan jag andas ut en sekund och njuta av snön som faller och det annalkande adventsfirandet. Tiden rinner iväg som vanligt - jag har studerat i två år i januari. Helt insane faktiskt.

Någon sjunger opera här utanför

Ja, det låter så i alla fall. Om det är så så är det väl trevligt. Jag undrar vem det är som så hurtigt en seg söndagseftermiddag i november orkar ta ton. Är det för att denne någon är glad? Är det ett omfamnande av vintern? Av kylan som nyhetsankrarna och vädergubbarna lovade komma nästa vecka? Ingen vet, men det kan ju alltid vara så.

Jag blir alltid bloggskrivsugen av att läsa andra bloggar. Det är som att jag får inspiration och en gnutta tytänkande. Det är alltid uppfriskande att se vad Kissie har haft för sig den senaste veckan.

Sjukling

Jag alltså. Fylld av förkylning, halsont och annat sådant där mindre mysigt. Men som student är man inte sjukskriven, inte för en förkylning i alla fall, så jag har glatt fått fara till universitetet idag ändå. Lång dag har det varit.

Höstkylan har krypit in i väggarna här; jag värmer lägenheten med både de vanliga elementen och den eldrivna, men kylan vill inte drivas iväg. Jag köpte nya vinterskor igår med textilfoder och det behövdes sannerligen, med tanke på kylan. Benen frös under de dubbla strumpbyxorna (jag vet - det är lite märkligt, men jag tog på mig ett par tunna först i morse men kom på att det skulle bli för kallt och orkade således inte ta av mig dem innan jag drog över ett andra, tjockare, par) men fötterna hade det varmt och gött. Det ryktades om att snö kan nedkomma när som helst. The horror... (kylan alltså, inte självaste snön egentligen - den är mysig!)

Dagens mest uppmärksammade (hittills)

Notera att jag redan intagit två frukostar idag och jag klev upp ur sängen strax efter halvnio. Är detta ännu en jag-äter-hela-dagen-utan-att-mätta-magen-dag? Påfrestande i sådana fall.

Duktighetsdag

Idag har jag haft en sådan och uträttat en massa saker som legat och lurat i bakhuvudet en tid tillbaka. Dessutom har jag pluggat, pluggat, pluggat. I know - duktighetspoäng så det skriker om det! Helt vuxet igen liksom.

Jag kan alltså med gott samvete slöa i soffan ikväll.

Trött

Ville bara poängtera det, så ni inte missar något. Jag förstår att upplysningar om mitt allmäntillstånd är oerhört angeläget för er att få ta del av. Jag ska närma mig sängen nu (är tanken i alla fall, sedan om handlingen blir detsamma är en annan femma). Godnatt!

Fruuusen

Nu ligger jag djupt nedbäddad i soffan med filten virad omkring mig och värmeelementet på. Det blir kallt här under vinterhalvåret - men så är det ju i gamla hus. Jag har förändrads markant sedan ungdomsåren - då kunde jag inte tänka mig att bo i ett gammalt hus enbart för att det är charmigt. Då skulle det vara toppmodernt och alla vinklar vara perfekt måttade. Numera ler jag bara fånigt om en vägg är sned. Jag älskar allt gammalt och auktioner är Guds gåva till Kia. Saker förändras. Där ser man.

Efter skolan åkte jag ensam in till stan och strövade runt i butiker, men kom hem tomhänt. Vad som hände vet jag inte - kanske insåg jag att jag faktiskt inte behöver något. Vuxet.

Det händer så mycket just nu...

Det sker stora förändringar i mitt liv för stunden så jag hinner knappt med själv, därav min stora frånvaro från bloggen igen. Två stora suprises kommer att avslöjas inom en snar framtid. Förutom att jag har ägnat mig åt det vanliga - studier, vänner, familj, hemmet och kissen - så har jag dels varit ute i svängen, sett Magnus Betnér uppträda på Kåren och besökt Motala och dels ägnat mig åt en massa andra förströelser. Bloggen har fått lämna plats för det sociala livet helt enkelt.


Jag har posat lite.

 

 

Kexet ville vara med på ett hörn.



A och jag har fotograferats i väntan på Betnér.




I och T ville inte vara med på bild.





Så samtliga (utom jag som var kamerakvinna denna kväll) gjorde skojgrimarser.




Under Betnérkvällen uppträdde två nykomlingar, så kallade rookies. De var också roliga (att Betnér är rolig behöver man ju knappast nämna).





Herrn i egen hög person. Han var dessvärre svårfotad; alla bilder utom två blev suddiga.





Jag har legat och vilat en stund på en soffa under en partykväll.




Jag har även fotat mig själv i spegeln i äkta blogganda, eftersom jag var så nöjd med mitt klädval en dag.



Mischa ville också vara med, trots att bilden blev suddig.






Mischa har övat på att se extra söt ut.


Och i liknande anda har den senaste tidens tillvaro sett ut...

Liten symbolisk klapp på huvudet

Jag har legat däckad i soffan ännu en dag - med en märkbar skillnad - jag har haft kurslitteraturen uppslagen i knät med överstrykningspennan (den gula off course) i högsta hugg. Jag borde få en liten eloge, faktiskt. Eller en stående ovation. Känn er fria att välja.

I huvudet sitter jag och präntar ner en abstrakt VFU-ansökan på engelska. Jag funderar på innehåll, struktur, grammatik och ordval samt meningsuppbyggnad och uttryck. Hoppas att fantasin kan överföras till verklighet snart, det vill säga, att huvudet börjar kännas mindre tungt, kroppen mindre matt och feberhet.

Men vad oförskämd jag är; pratar enbart om mig själv. How are you?

Tröttsamt

Att förkylningssymtomen aldrig ger sig! Nu har jag varit hängig i cirkus en och en halv vecka och det börjar bli något påfrestande. Jag har faktiskt inte tid med det här!

På fredag ska ansökningarna till VFU (Verksamhetsförlagd utbildning = praktik) vara inlämnade; hemsidan för detta fungerar inte vilket utgör ett stressmoment i sig; en ansökan ska skrivas på engelska enligt särskilda instruktioner från hemsidan som inte fungerar; jag har en massa plugg att läsa in samt ta igen... Inte undra på att man blir sjuk egentligen. Stress, stress, stress...

Idag skulle jag ha haft föreläsning på universitetet men fick, som ni förstår, hoppa den. Usch... bara gnäll här. Nu ska jag dra något gammalt över mig - eller en filt i alla fall.

(Bläää!!!) <------ Tystlåtet gnäll inom parantes.

Alldeles till mig

När man har en väldigt liten blogg blir man exalterad av väldigt små saker (sådant som toppbloggarna betraktar som en fis i rymden). Min bloggmail trängdes med hela två bloggrelaterade mail från er läsare. Ett litet steg för mänskligheten, ett STORT steg för KiaOmLivet-bloggen.

Jag sitter här och spricker av stolthet, ska ni veta.

Mumintävling

På Facebook hittade jag en tävling som ligger helt i min smak - möjligheten att vinna muminprylar och annat skoj. Gå in här och tävla ni med, vettja!

I beslutsångestens hårda grepp

Jag vet inte om jag ska gå på Sångverkstaden på universitetet ikväll. Jag vill jättegärna gå för jag är extremt sångsugen, samtidigt är kroppen fruktansvärt orkeslös och hängig och halsen ömmar. När jag betraktar det nedskrivna så rimmar inte sång med en öm hals något vidare faktiskt. Men jag vill ju så gärna... Suck! Beslutsångest!

Annars borde jag plugga men håglösheten ligger på max och intiativtagandet på noll så jag får se hur detta fortlöper. Men jag måste, I know.

Valvakan

Följer nu valvakan med spänning. Enligt VALU (valundersökningen) ser det ut som SD kommer att få en plats i riksdagen... Skrämmande. Man får se hur det utvecklar sig under kvällen.

Kom igen nu...

...alla ni som läser! Nu får ni börja kommentera inläggen. Egentligen borde jag ge Cia ett hederspris som kommenterar så flitigt. Tänk, ni andra, vad ni går miste om...

Tidigare inlägg Nyare inlägg