Muktangan

Internetcafét är inte på min sida idag - jag hade skrivit ett milslångt inlägg om organisationen som vi besökte i veckan och så gick internet ner. All text puts väck. Suck...

Nåväl. I veckan besökte vi som sagt Muktangan som rehabiliterar olika typer av missbrukare; narkotika-, alkohol- och tobaksmissbruk. Vi har fått delta i lektioner och seminarier men har också fått träffa patienterna, bakat bröd med dem, deltagit i Art therapy (där de analyserar patientens målade bilder) samt provat på Yoga. Vissa saker är svåra att ta till sig; de kulturella skillnaderna blir tydliga i sättet de gör saker på och de arbetar mycket med familjestrukturen, eftersom mannen i Indien är överhuvudet och det till största dels är män som missburkar här (dock förekommer det att det vistas kvinnliga missburkare på Muktangan). Men det är väl det som är en utmaning i sig; att se skillnaderna och försöka förstå dem istället för att helt sonika bara förkasta dem. Hur som helst så har det varit intressant, även fast jag har missat två och en halv dag på grund av förkylningen.

Känns som texten jag skrev tidigare förklarade mina tankar mycket tydligare... Hmm...


Jag bakar bröd. Ägare av bilden: Muktangan.


Vi målar.


Och visar upp våra fina alster. (Jag målade en sommaräng för jag lääängtar efter svensk sommar!) Ägare av bilden: Muktangan.


Och vi visar våra kladdiga händer (man målar med fingrarna). Ägare av bilden: Muktangan.

Snart ska vi åka iväg och käka på Hard Rock Café. Kanske mina begär kommer att stillas något... Västerländsk mat... Mmm...

Namaste!

Lördag

En lugn lördag blir det för mig eftersom efterdyningarna av förkylningen hänger kvar. Trist, men sant. Flera av mina rumskamrater ska iväg för att förtära en köttmåltid och jag är måttligt road av att jag inte kan följa med. Jag har inte ätit kött på tre veckor. Och även om jag beundrar de som väljer att enbart äta vegetariskt kost så passar det inte mig. Tyvärr.

Igår sa vi hejdå till Resebyrån från h*******. Så får man inte säga men det känns sannerligen så när man efter fyra gångers besök med två-tre timmar långa vistelser inte kan få boka allt till en knapp veckas resa. Emma och jag bestämde sonika att göra det sista på annat håll; vi har två hotell kvar att boka - det ena i Varanasi och det andra i Goa.

Denna vecka har vi besökt en organisation som heter Muktangan och som arbetar med missbrukare. Kommer skriva ett ingående inlägg om det senare.

Nepp, nu blir det kväller!

Namaste!

Förkyld och dan

Ni ska veta hur mycket jag kämpade med det förra inlägget; dels att skriva det och sedan ladda upp alla bilder med det trögaste internet som finns. Men kul att många gillade det! =)

Här är det förkylt och dant i värmen, vilket är lite småjobbigt. Jag har varit sängliggande och orkelös i två dagar och bara efter att ha tagit mig ned till internetcafét (i en nedförsbacke) är jag alldeles vimmelkantig. Ska strax röra mig hemåt och bädda ned mig med min bok som jag för tillfället uppslukas av; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Om ni inte har läst den - gör det! Mina magrutor tordes börja synas snart efter alla fniss och skrattsalvor.

Angående skönhetsbehandlingarna jag gjorde så var de helt okej. Ansiktsbehandlingen var inte sådan jag är van vid i Sverige, men ändå helt okej. Vaxningen blev bra och fötterna godkända. Skönt att skämma bort sig lite ibland.

Nepp, ska bege mig hemåt nu!

Namaste!

Förra veckans organisationer

I tisdags åkte vi ut på landsbygden och besökte byn Ralegan Siddhi. Förr var byn fattig och inte särskilt välfungerade då det varken fanns medicinvård, skola eller tillgång till vatten. Byns manliga invånare hade stora alkoholproblem och kvinnorna ville ha en förändring. Anna Hajare var en man som tidigare bott i byn men åkt iväg och verkat som soldat när återvände till hembyn. Han insåg att det fanns mycket som behövde förändras och fick med sig kvninnorna i byn. De började med att upprätta enkla saker för att öka byns standard. Det första var att bygga ut templet. Sedan byggdes ett vattensystem och flertalet dammar för att tillvarata vattnet under regnperioden. Hajare arbetar mot korruption och följer de principer som Gandhi upprättade. Han tror på fred. I byn efterföljs till exempel inget kastsystem. Idag bor det 500 familjer i byn med totalt 2000 invånare. Byns tillvägagångssätt att öka standarden och välmåendet bland befolkningen har blivit en modell för andra byar. Genom att byn kan vara självförsörjande så har flödet ut till storstäderna minskat. Min uppfattning om byn är att den verkar ha utvecklats enormt under dessa år Hajare har verkat där; till att ha fri tillgång till vatten, skolor och så vidare.




















Vi besökte ett gigantiskt, heligt träd i byggden.










Amanda och jag.


Jag och Anna Hajare.

I onsdags åkte vi i en mindre grupp till Observational home for girls,
ett hem för flickor som är övergivna, har en konliktfylld relation till föräldrarna eller har en kriminell bakgrund. Hemmet etablerades 1933. Flickorna som bor på hemmet är mellan 7-18 år gamla. Här får flickorna utbildning och ett tryggt hem tills de som kan återvänder hem. Andra får fosterfamiljer eller forslas vidare till andra organisationer. Organisationen arbetar terapeutiskt med både flickan och i vissa fall med hennes föräldrar. Besöket på det här hemmet berörde mig djupt. De mindre flickorna var i stort behov av uppmärksamhet och närhet och de slogs nästan för att få vara nära en. En annan mindre trevlig sak som vi upptäckte var den hierarki som råder i det indiska samhället; i det här fallet även bland barnen. Ett äldre barn i gruppen hade i uppgift att diciplinera de andra barnen så att de höll sig lugna och lydiga. Detta var något som upprörde mig. Samtidigt måste man förstå hela den kulturella kontexten; varför gör ett barn så? Förmodligen har hon ju blivit upplärd att vara sådan. Lakshmi maam försöker ständigt lära oss att förstå varför saker händer härnere men att det inte betyder att man måste acceptera alla typer av beteenden. Men verklighetsbilden blir sannerligen en annan härnere; det finns andra typer av problem här. Av sekretesskäl togs inga bilder på Observational home for girls.

I torsdags fick vi besöka S.O.S. barnbyar (Balgram). Om jag någon gång har tvivlat på att pengar verkligen kommer fram till sådana organisationer så behöver jag inte tvivla nu. Det var den finaste hemmet vi har varit på. Byn upprättades 1964. Den första fanns i Wien i Österrike och dess grundare heter Dr. Hermann Gmeiner. På S.O.S. barnbyar i Indien finns 20 hus där det bor 9-10 barn i vardera tillsammans med en husmoder. Alla barn går i skolan - inte i byn men ute i samhället; det finns tillgång till medicinsk vård och bibliotek i byn. Ett barn måste vara under åtta år för att flytta in i byn; flickor får stanna tills de är 18 år medan pojkar endast tills de är 14 år. Även här erbjuds stöd och terapi för de barn som behöver det. Det finns även mycket aktiviteter i byn som barnen kan delta i, såsom dans och karate.




Staty av Dr Hermann Gmeiner


Leksaker vi köpte till barnen.









Vi lekte med barnen.





I fredags var vi på SOFOSH - en adoptivbyrå som ligger vid ett av stadens sjukhus, Sassoon. SOFOSH är en förkortning på Society of friends of The Sassoon hospital. Sjukhuset är statligt, men SIFOSH är en privat organisation. SOFOSH startades 1964 med tanken att socialarbetaren skulle fungera som en länk mellan läkare och patient. Organisationen delades in i två sektioner; en för adoption (som startades senare 1973-1974) och en för patientvård. Alla på adoptionsavdelningen är socialarbetare. Till adoptionsavdelningen kommer barn som blivit övergivna. Det råder ett enormt stigma mot de kvinnor som får barn trots att de är ogifta vilket medför att många barn överges. SOFOSH kallar barnens tillstånd för social sickness, eftersom de hamnar på sjukhuset av andra skäl än sjukdom. SOFOSH tillhandlahåller adoption för barnen, även till utlandet. Många av "deras" barn har hamnat i Sverige, exempelvis. Deras förutsättning är att adoptera bort barnen innan de har hunnit fylla fem år. Numera försöker de få barnen adopterade i Indien och adopterar endast barnen till utlandet som sista utväg, då de anser att barnen behöver stanna i sin kultur. De separerar aldrig syskon eller tvillingar. Patientvården startades för att fattiga människor skulle få tillgång till gratis vård. Vården omfattar alla - vuxna som barn.




Kvinnan vi pratade med.



Snurrigt värre

Jag hade tänkt förbereda ett genomgående inlägg om de olika organisationerna som vi har besökt denna vecka, men så glömmer jag alla anteckningar i lägenheten (sitter nu på internetcafét)... Suck! Trist värre! Men jag kan ju försöka berätta några skol-orelaterade saker istället.

Igår förmiddag åkte Emma och jag till resebyrån och påbörjade vår bokning på semesterresan som vi ska åka på under semesterveckorna. För tillfället har vi bokat en bilresa mellan Pune och Mumbai samt ett flyg mellan Mumbai och Varanasi - staden bredvid floden Ganges. Därefter har vi planerat att boka en nattbuss till Agra för att se Taj Mahal för att sedan åka till New Dehli med tåg. Därifrån kommer vi ta flyget igen till Goa för sol och bad. Vi har två veckors semester så det lär bli rätt intensivt men väldigt, väldigt roligt. När bokningarna är helt klara så ska jag berätta vad vi har tänkt göra på de olika platserna.

I morgon har vi halv skoldag (jag vet - en lördag!), på eftermiddagen ska vi boka färdigt semesterresan och sedan ska jag sätta mig på en skönhetssalong i några timmar för benvaxning, ansiktsbehandling och pedikyr. Lyx! 225 kr för samtliga behandlingar - helt sjuka priser härnere!


En helt orelaterad bild till inlägget. Eller ja... man vet ju inte hur skönhetsbehandlingar fungerar härnere.

Hörrni

Nu får ni börja kommentera! Annars tappar jag faktiskt lusten... =)

Trött

Idag har vi haft en lång dag med besök på ett barnhem för flickor. Jag är helt trött i huvudet och full med tankar och reflektioner så jag kommer att återkomma om besöket senare. Flickorna som bodde på hemmet var mellan 7-18 år och hade hamnat där på grund av kriminalitet, misshandel eller andra övergrepp. Barnen var antingen föräldralösa eller hade föräldrar som de var i någon form av konflikt med. Det var rörande att träffa dem. Men som sagt, jag återkommer när jag är piggare i huvudet.

Nu ska Emma och jag bege oss till Resebyrån och boka vår resa inför semestern. Vi kommer att fara runt en del, men även det kommer ni att få en tydligare redogörelse om senare.

Dagens händelser & Fler bilder

Idag besökte vi universitetet New Law College. Det var jättefint och studenterna hade förberett en välkomnscermoni för oss när vi klev in i klassrummet. Två finklädda kvinnliga studenter hade klätt upp sig i fina saris och ville att vi enskilt skulle kliva fram till dem; de gjorde rörelser runt en med ljus, vi fick en röd prick i pannan samt socker i ena handen. Flera höll tal och vi blev uppropade en och en då det berättades om vad vi strävade efter att lära oss under vår vistelse här (vi hade skrivit ett brev innan till Lakshmi maam). Vi fick även motta en varsin ros.


Utanför universitetet - Nina, jag, Amanda, Marit och Joa-Li.




Välkomstkommitéen.


Detta är golvet. Dekorationerna var skrivet i sand av olika färger.


Jag med min röda prick.


Lärarna tände något sorts ljus som var en del utav cermonin. Även några av våra svenska studenter fick hjälpa till (inte i bild).


Lakshmi maam


Jag får min ros och som synes ser jag överlycklig ut. =)


Hela gänget.

Efteråt delades vi upp i små grupper som med varsin student fick åka hem till studentens familj. Där fick vi mat och vi utbytte berättelser om våra familjer och tankar i allmänhet. De studenter vi åkte med visade oss runt i området. Vi fick besöka ett hinduiskt tempel samt åka hem till en storfamilj som varmt välkomnade oss. Ja, dagen har varit riktigt händelserik.


Parshas, den indiske studentens, hem.


Vi fotades med hans familj.


Inne i huset.


Karolina med söt kisse.


Parscha med sin katt.


Deras kattungar - bara 1 vecka gamla

Det jag förvånas mest över här är människors gästfrihet
. För båda familjerna vi åkte hem till var vi totala främlingar, ändå bjöds vi in till mat och dryck och umgänge. Människor har en helt annan materiell standard än vad många skulle anse acceptabelt i Sverige. Vissa skulle kanske mest uppmärksamma avsaknaden av prylar, men det är inte så viktigt här. Familjen, gemenskapen och den värme som flödar i hemmet känns bra mycket mer uppskattat hos dessa familjer än de materiella tingen. Det är härligt att se!


Bilder i överflöd

De redigerade bilderna har inte gått att ladda upp av någon anledning så här kommer lite oredigerade bilder från veckans bravader. Enjoy!


Första dagen upptäckte vi att vi hade internet så alla satt med sina datorer.


Vårt kök


Kylskåp


Min röriga sovplats. Vi har två sovrum med plats för fem sovplatser i vardera. Tur att vi snarkare hamnade i samma rum... =)


Duschen. Det finns också två toaletter; en vanlig och en håltoa. Håltoans dörr brukar vi hålla stängd då det finns risk att ormar slingrar sig upp ur den... Vi har också en tvättmaskin inne i ena badrummet så vi har möjlighet att tvätta våra kläder.


Bild som finns upphängd i sällskapsrummet.


Indiskt tygskynke.






Fler bilder.


Utanför Lakshmi maams skola - The Orchid School.


En till gruppbild.


Under cermonin på Indiens självständighetsdag.


Lakshmi maam håller tal och släpper ut den konfettifyllda flaggan.


Madde och Amanda.


Suada och Marit.


Vi sitter inomhus tillsammans med skolans elever och lyssnar på ett band som uppträder.


Taket i skolan.


Uppträdandet.




Emelie och jag.

Det får räcka med bilder idag. Lägger upp fler i morgon om tid finnes.

Namaste!


Nepp, inte idag heller

Bilderna går inget vidare på internetcafét idag heller så ni får nöja er med min väna skrift, eller hur man nu säger. Idag har vi haft lektion med Lakshmi maam igen där hon gick igenom förståelsen för den kulturella kontexten. Hon pratade om hur vi människor allitd utgår från våra egna referenser för att tolka vår omgivning, vilket kan medföra att kulturella skillnader skapar missförstånd. Lakshmi maam är riktigt intressant att lyssna till, hon säger mycket vettigt och tänkvärt. Saker som man aldrig själv tänkt på blir självklara när hon föreläser.

På eftermiddagen åt vi på Lakshmi maams skola; The orchid school. Därefter åkte vi hem en stund för att sedan bege oss till marknaden. Jag hittade ytterligare några kurtas (klädesplagg som är som tunikor) att ha på mig under organisationsbesöken under nästa vecka, men jag kände mig ändå inte riktigt nöjd. Nu ska jag vänta med shoppingen tills Mumbairesan som kommer att infalla om drygt 2 veckor. Det ser jag riktigt fram emot =)

Förresten, när Daniel och jag var på marknaden stötte vi på ett gäng skolbarn som alla ville ta i hand och prata med oss. Sedan blev vi nog lite retade också =) men vi brydde väl oss inte nämnvärt. En annan skojig händelse inträffade på marknaden när en pappa med en liten pojke ville att jag skulle skaka hand med pojken. Pojken var blyg men verkade faschinerad. Här är det ju jag som sticker ut i mängden och Lakshmi maam berättade för oss att indier ser västerlänningar som exotiska.

Nepp... ska försöka med bilderna senare igen och se om de går att ladda upp. Tills vidare:

Namaste!

Bilderna vill inte

Jag har försökt lägga upp bilder i en halvtimme nu men suck. Det går inget vidare. Jag ska försöka ta mig till ett internetcafé i morgon och lägga upp senaste dagarnas bilder där.

Istället för att fundera mer på bildkrånglet tänkte jag berätta om dagens händelser. I morse skulle vi åka till skolan för att ha lektion med Lakshmi maam då hon skulle gå igenom praktikens schema samt berätta om alla tripper vi ska göra och dess kostander. Prick kvart i tio stod vi i samlad trupp och väntade på bussen; punktliga enligt svensk manér. Klockan blev tio... kvart över tio... halvelva... Ingen buss. Vi stampade omkring, tittade på klockan, kliade oss i huvudet och funderade. Vi var införstådda att allt är lite "ich" här, det vill säga, säger man en tid så tas det inte alltid så bokstavligt. Men var är bussen? Tjugo i elva kom bussen. Lättade hoppade vi på den.

Jag tog det med ganska stor ro att den var så pass sen för jag mindes en sak som Lakshmi maam sa under Swindiadagarna innan jul; "Du kan inte ändra på omgivningen, utan bara din egen inställning. Det är inte världens ände om inte allt blir som planerat". Och hur sant är inte det?

Efter lektionen åkte vi Swindianer hem till lägenheten. Vissa ville gå och sola och hitta en pool att svalka sig i, medan Joa-Li, Marit och jag bestämde oss för att åka in till stan och handla lite mer traditionella indienkläder inför praktikens start nästa vecka. Först åkte vi till Fab India där vi var andra dagen och handlade. Sedan tog vi en rickshaw för att besöka en marknad, men vi hamnade någon helt annanstans. Vi hoppade på ytterligare en rickshaw och hamnade i Koregoan park där det fanns stora magnifika hus och en massa munkar spatserade runt i röda kläder. Efter många och men samt lite förfrågningar på vägen bestämde vi oss att våga oss på ytterligare en rickshaw och ta oss vidare till en marknad som heter Tullubar. Äntligen fick vi rätt! Marit och Joa-Li handlade runt men själv försökte jag spara mig lite efter gårdagens shoppande. När vi väl kom hem hade det blivit mörkt och våra rumskamrater undrade var vi hade varit. =)

Dagens upplevelser har varit ytterst angenäma och i morgon väntar en ny skoldag.

Namaste!

Indiens Självständighetsdag

Tidigt igår morgon for vi i traditionella kläder till vår handledare Lakshmi maams skola för att se en cermoni i firandet av Indiens självständighetsdag. Indien blev självständigt 1947 och det firas här stämningsfullt och med stor vördnad. Vi fick se skolans barn sjunga och Lakshmi mam släppte ner flaggan med virvlande konfetti.

Efteråt åkte vi tillbaka till lägenheten där vi bor för att snart därefter plockas upp av våra indiska guider. Vi for med richas till olika shoppingområden och marknader där vi shoppade loss ordentligt. Jag har köpt en massa kläder att ha på mig när praktikperioden drar igång och vi bör vara propert klädda. När vi hade ätit mat med våra indiska vänner skildes vi åt och jag och några till åkte till ett stort shopping mall för att kolla utbudet på västerländska kläder inför hemresan. Lite tidigt att tänka på kanske - men det är kul att se att det även här finns märkesjeans för bara några få hundralappar. =)

By the way, jag fick VG på min tenta så det känns alldeles underbart och ska firas lite extra!

Namaste!

(Jag har försökt ladda upp bilder, men det går segt... Kanske kommer senare om det börjar fungera.)

Dag 2

Jag hade svårt att somna igår kväll så dagens uppvak blev något segt. Dock var alla i lägenheten pigga på att påbörja dagen ändå så många klev upp runt halvåtta. Tog en dusch och åt sedan frukosten i morgonsolen på balkongen. Riktigt härligt var det! =)






Därefter åkte vi iväg med våra indiska guider i så kallade richas; de ser ut ungefär som thailändarnas tuk tuks. Amandas och min guide hette Pria och berättade under åktturen om sådant som fanns längst vägen. Dock gick det så snabbt; trafiken var galen, det var människor precis överallt och det fanns miljoner saker att titta på; att vi knappt hann uppfatta allt. Sedan fick vi besöka lite butiker och köpa indiska traditionsenliga kläder (som vi ska ha under Indiens självständighetsdag i morgon) samt äta på en fin restaurang med en massa god indisk mat. Dagen avslutades med ytterligare lite shopping för att sedan bege sig hemåt med en richa igen. Och nu försöker jag filtrera alla intryck från dagen. Det är mycket som är annorlunda här; maten, sederna och trafiken, om inte annat. Tankarna är många. Men dag två har ändå varit till en belåtenhet.



Indien

Ja, just det. Jag har glömt att berätta en sak. Typ att jag ska BEFINNA MIG I INDIEN I 3 MÅNADER och utföra min obligatoriska praktik inom Socionomutbildningen där. Erkänn att jag är liiite busig med allt hemlighetsmakeri som varit. För vet ni en annan sak till; jag kom hit idag. Jupp, jag sitter och skriver detta på andra sidan jordklotet i staden Pune, i Indien. Det är lite svårt att greppa, men så är det.

Anledningen till att jag har valt att vänta med att delge mig av detta är att jag dels har haft sjukt mycket att förbereda inför resan, dels har jag varit osäker på om jag verkligen skulle komma iväg. Som en tjej sa här i Indiengruppen; "Det känns som att jag har ljugit för folk när jag berättar att jag ska åka till Indien". Och just så är det - jag har känt precis likadant. Att det är någon lurig historia som jag har suttit och knåpat ihop hemma på sofflocket. Men nu har det blivit verkligenhet. Efter en sjukt påfrestande resa har jag landat och sitter här med en tjej till som bor i lägenheten och pysslar vid datorn. Tanken har börjat slå rot i mig. Jag är här!

En sjukt påfrestande resa förresten - den jobbigaste jag har upplevt. Först hade jag svår migrän på planet, fick inte behålla maten och hade svårt att sova. Inte nog med det - när vi skulle ta bussen från Mumbai till Pune blev jag åksjuk och kräktes hela den galna bussresan hem. Jag som aldrig blir åksjuk. Men trafiken här är ju en annan än i Sverige. Och som tur är har jag väldigt gulliga färdkamrater här som tog hand om mig. Tack snälla ni!

I morgon ska hela Swindiagruppen (vi är 19 personer) träffa vår handledare Laksmhi samt några indiska studenter som ska guida oss i Pune och visa var man kan handla förödenheter, kläder, ta ut pengar och så vidare. Jag ska försöka ta mycket på kort. Och så vill ni väl förstås se hur jag bor här =)

Ta hand om er därhemma i kylan (måste ju få retas lite - här är det nämligen +29 grader)!

Namaste!

Nyare inlägg